Kulls Vingård ligger beläget i Långaryd, inte alls långtifrån Färgen-sjön, och drivs av Inge Kamstedt tillsamamns med hans fru Britta. Gården har bevarats väl och man märker att man har försökt att i det yttersta ändra så lite som möjligt, för att bibehålla den känsla och still som sådana här gamla gårdar har. När jag skriver detta så har jag redan varit på besök några gånger, men det är lika stämningsfullt som alltid och man andas in en slags lantlig energi.
Det är förstås mest tur, men jag har faktiskt endast upplevt solsken och klarblå himmel när jag varit där, vilket säkert har förstärkt effekten av välmående.
Gårdens historia sträcker sig långt tillbaka, och läget har förflyttats under tidens gång medan området varit alltjämt densamma. Två gånger blev gården exempelvis bränd av danskarna, åren 1563 och 1611. Efter det så förlade man gården en bit därifrån. På 1760-talet delades gården mellan två tvillingsyskon, och det andra huset kan man se från Kulls.
Gården har sedan varit i samma släkt i över två hundra år, och med det så kan man väl säga att forna inneboendes möda här har gett löning. Gården är fantastisk och likaså det omgärdande området.
På gården finns en ekologisk odling av runt tretusen buskar med svarta-och röda vinbär. Vinbäret, särskilt det svarta, har ju talats om som nordens druva. På så sätt fick gården namnet "Kulls Vingård".
När vinbären mognat finns här chans till självplock till ett bra pris.
På mitt första besök får jag smaka på de mogna bären som smakar helt fantastiskt. Det blir inte en eller två nävar, utan snarare fyra.
Med namnet och odlingen i fokus, så kan man lätt tro att det är allt som finns där. Men så är inte fallet.
Markerna omkring erbjuder ett antal leder man kan vandra. Först och främst har vi naturparken som erbjuder en upplevelse i form av orörd skog. Man har alltså valt att så lite som möjligt påverka skogen som finns där, för att bidra till ett naturligt ekosystem. Döda träd, som annars ibland kanske plockas bort, tillåts här vara kvar för att bli hem åt insekter och andra småkryp.
Logen tjänar som ett gårdsmuseum, där man kan utforska gamla verktyg som användes förr i svenskt jordbruk. Här finns en och annan tingest som man kan försöka lista ut vad den är till för.
Hörännet på övervåningen har sedan länge tömts på hö, och idag är det istället ett galleri där konstartister kan komma och visa upp sin konst. Ljuset som kommer in från taket känns naturligt, och bidrar säkerligen till en bra miljö för konstverk att visa upp sig i.
Genom gården sträcker sig en åtta kilometer lång natur-och kulturstig, som Inge entusiastiskt visar mig. Han berättar för mig att den är uppdelad i tre delar; parkrundan, gårdsrundan och vildmarksstigen.
Parkrundan erbjuder sällsamma attraktioner för ögat, så som sammanvuxna träd och hasselunder. Under visningen följer jag stillsamt efter Inge som berättar för mig om Gudrun som drog fram.
Nu finns här inte så många tydliga spår efter stormen, men här och där finns några enstaka lövträd som fortfarande ligger kvar på marken som ett resultat efter den mörka kvällen för så många år sedan.
Jag minns själv hur många av mina egna vandringsstråk som jag och min familj brukade gå längs, innan stormen. Nuförtiden är det nya vägar som gäller och landskapet är för evigt förändrat.
Något gemensamt för alla tre stigarna är att de alla har något att berätta. Inge har märkt ut väl, med båda skyltar och riktmärken, om fornlämningar och annan information som kan vara intressant att läsa.
Muren som går kring gården är ju en påminnelse i sig om vart land och marker förut gick, och med alla delarna inberäknat så finns det omkring två kilometer mur. Säkerligen ett hemskt tungt arbete att upprätta, men så bor vi ju i Smålands trakter. Här har vi ju knappast brist på sten!
Vildmarksstigen erbjuder det namnet är, en glimt av vildmarken. Men även här finns spår av äldre dar. Gropar i marken, som Inge misstänker har varit vattenhål för skogsbetande kreatur, kan man hitta längs den här leden.
Från sägnernas håll finns här Drakahall, alldeles i närheten, som Inge berättar för mig troddes vara tillhåll för en drake som brukade lyfta härifrån för att sedan komma tillbaka på kvällen.
När vi så vandrar runt i både täta och öppna skogsmarker, sänker sig tystnaden omkring oss. Vädret har växlat om lite men det är inget tal om regn ännu. En bit bort hörs ett rop. Två tranor lyfter från marken och flyger bort i fjärran.
Deras läten ekar i skogen och ger en alldeles speciellt känsla, och när de är borta igen så lever tystnaden än en gång.
I sann personlig anda så är jag lika förberedd som alltid, och mina skor är genomblöta! Så om ni ska vandra här så föreslår jag gummistövlar eller kängor.
Under min vistelse har jag fått se både det ena och det andra. Gården, skogen, vildmarken... Och allt har haft något att visa. Trehundraåriga tallar, fornlämningar efter människor som tidigare levde i de här skogarna. Men ingenting kan egentligen slå känslan av att få komma ut och vandra lite, vara i gott sällskap och umgås.
Det sista Inge visar mig, är den lilla blomsterängen som faktiskt bara ligger nedanför deras hus. Det är inte så stort, men gräset här måste slås ändå. En bit av ängen är täckt av blommor, och den delen rör Inge aldrig. Det är efter en fika som han tar med mig ut dit, för att det är dags för fjärilarnas skådespel.
Jag hade kunnat sitta där i gräset hur länge som helst egentligen, men det förevigades som foto istället.
Inge och jag skakar hand och han kör vänligt nog hem mig igen.
Kom gärna och besök Kulls Vingård ni också. Det tog sin lilla tid för mig att se allt, men det var i slutändan värt det. Jag har inte återgett allt jag upplevt, utan uppmanar er att själva komma hit och se för er själva.
Tyvärr kan jag inte hänvisa till någon webbplats, men den geografiska platsen är Kulls Vingård.
Jag skulle nog rekommendera folk att komma hit under sommaren och hösten, för jag misstänker att det kan vara som allra finast just då.
/ Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar